Minnen från Älvsala skola

Minnesanteckningar från 1983-08-16 gjorda av Carl Oskar Henrikson (f d ägare av skolan) efter ett långt samtal med Sven och Margareta Söderström.

Sven Söderström var fem år när familjen år 1912 flyttade till Västra Älvsala som arrendator. Brodern Harald föddes på Älvsala. En äldre broder, nu bosatt i Göteborg, och en syster fanns också i familjen.

Västra Älvsala ägdes efter 1917 av grosshandlare Per Östberg, som köpte gården av generalkonsul Herman Gullberg. Östberg byggde till manbyggnaden med en förlängning. Pappa Söderström, arrendatorn, var en stor kraftig och redig bonde som fick jordbruket att bära sig. Hans familj fick bostad i det 1912 nybyggda huset nära ladorna väster om landsvägen. Under Söderströms tid uppfördes ladugården 1915 och logen 1918. Arrendatorn var en generös natur som gärna såg ungdomarna roa sig med logdans. Det var vanligt med logdans på lördagarna, men Söderströms närvaro räckte för ordning, ingen sprit serverades och bråk stävjades. Grosshandlaren bjöd på lite läskedrycker. Midsommarfesten var traditionell med  resning av midsommarstången framför stora huset, grosshandlaren bjöd på förtäring och alla var välkomna. Efteråt vandrade man genom allén till logen där dansen pågick hela natten.

Bland de flitigaste gästerna var skådespelaren Håkan Westergren, vars syster var gift med Östberg, och han tog med sig många av sina teatervänner; frun Inga Tidblad sedermera med dotter Meg Westergren, Tollie Zellman m fl. Håkan W. bodde långa tider på Västra Älvsala hos sin syster och svåger.

Sedan Söderström avlidit 1924 flyttade familjen så småningom till Stockholm. Östberg försökte då driva gården själv genom att anställa August Andersson och Nilsson som båda tidigare varit drängar hos Söderströms. Bertil Andersson var en av de tre sönerna Andersson, berömda eller beryktade för sina svordomar som de tidigt lärt av pappa August. Andersson skötte jordbruket och Nilsson blev trädgårdsmästare för att sköta bl a de nybyggda växthusen. Verksamheten torde inte varit särskilt lönsam. 

Östberg blev allt törstigare med tiden, skilde sig från hustrun och bodde till sin död på Västra Älvsala. Efter hans död såldes gården till Linds som styckade  av Västra Älvsala 4 och efter ytterligare några år såldes resten av Älvsala ö + v. Barnen Östberg behöll den gamla hagen samt ett landområde öster om Fagerdala brygga med 4 stora tomter åt Svantes familj i hagen, Lars på berget, systern emellan och Per-Johan på ängen.

När Sven Söderström började i skolan 1914 såg den annorlunda ut liksom omgivningen. Mittemot uthuslängan stod tre äppelträd och troligen ett närmare diket. Tre äppelträd stod också där det nu växer björk och svarta vinbär. På gräsmattans plats odlades potatis mm. Källaren på sydvästra gaveln var mindre och enklare. Ingen dörr på sydsidan. Grusplan runt huset. Ingång dels via köket på norra gaveln dels på nordvästra sidan för skolbarnen. Där hängdes kläder och åts frukost.

Från utrymmet, korridoren, ledde en trappa upp till vinden och sovrummet. Vedförråd dels bredvid kaminen i skolsalen, dels i nedre hallen. Mellan korridorerna och köket fanns en dörr där nu är vägg och i köket en diskbänk. 

I skolsalen en upphöjd del med orgel, kateder, liten svart tavla och kartställ. Ofta cirka 20-22-24 skolbarn i olika klasser.

Lärarinnan fröken Hägglund gav upphov till många bittra reflektioner. Hon var stor och kraftig och en trevlig sällskapsmänniska. Hon var mycket uppskattad av skolstyrelsens ordförande kontraktsprosten du Rietz. Men för barnen var hon ohygglig. Hon levde ut all sin ilska och otålighet och sina aggressioner mot skolbarnen. Hon var mycket fordrande och ansåg att stryk och misshandel var lämpliga uppfostringsmetoder.  

Många exempel gavs:

  • Läxorna var många och stora. Psalmverser och katekes skulle läras utantill.  Rätt ordning på alla meningar, hur meningslösa de än kunde förefalla barnen. En gång hade Sven blivit förhörd av sin far på morgonen och kunde då sin katekesläxa. Under förhöret blandade han ihop något liksom en av hans kamrater. Lärarinnan blev ursinnig som vanligt. Sedvanligt straff var: fingrarna på bänken och hårt slag med rottingen. Reflexmässigt drog man undan händerna, men då upprepades proceduren till dess slaget träffade. Sven fick tummen så svårt slagen att märke syns än (efter 70 år) Kamraten fick sitt öra delvis avslitet. Svens och kamratens pappa uppsökte lärarinnan sedan det blev klart att lärarinnan misshandlat dem. Lärarinnan var oförstående och menade att skadorna uppkommit på annat sätt. Nästa dag fick Sven och kamraten resa sig upp och lärarinnan frågade klassen om hon hade varit elak mot dem. Ingen vågade givetvis påstå det. Alla vittnen var därmed tystade.
  • Före Svens tid hade lärarinnan i ett anfall av raseri tryckt ner en pojkes huvud i en vattenhink och först när några äldre pojkar lyckades slå undan hinken avbröts misshandeln. Hon tycktes kunna vara i stånd att dränka pojken.
  • Öron drogs nästan sönder vi flertal tillfällen. Ibland fick klassen stå upp och lärarinnan gick bakom barnen och slog då och då ihop huvudena så stjärnorna gnistrade.
  • Flickorna plågades effektivt sedan flätorna vridits upp på den korta pekpinnen och flickorna lyftes i flätorna.
  • Lärarinnan hade en favoritelev som hette Emma och klassen fick ibland sjunga: vi är alla träskallar, vi är alla träskallar utom Emma och jag etc.
  • När skrivböckerna skulle delas ut och barnet som skulle hämta dem där framme inte hann fram snabbt nog slängde hon ut alla böckerna över klassen.
  • När föräldrarna blev bekymrade över lärarinnans framfart  och talade med skolstyrelsens ordförande avfärdades kritiken med att hon var så duktig att lära, att barnen från Älvsala skola var väldigt kunniga i katekesen, bibeln och psalmboken etc.
  • En gång blev bonden Nilsson, Bullandö, ilsken och vill ta i på skarpen. Hon gled undan men i köket klämde han ned henne på den varma spishällen till barnens stora förtjusning.
  • En period var lärarinnan sjuk och den stackars vikarien, en pensionerad lärarinna, fick uppleva all återhållen livslust och aggressivitet från barnen. När fröken Hägglund återkom tvingade hon en av flickorna att peka ut vilka som varit busiga. Sven var en av dem som blev utpekad.